Légende du pendu dépendu - 2.      

 

                                                

                                                                      ----------------------------------------------------

 

                                                                                  Miraklet sker

 

  Fjerkræets tilstedeværelse skyldes det mirakel, som indtraf for en ung mand, der i 1300-tallet blev hængt for et tyveri, lyder altså fortællingen. Årsagen til hans tilsyneladende utidige endeligt var, at en ung kvinde skulle have forelsket sig i ham, da han med sine forældre passerede byen på deres pilgrimsvandring ad den franske pilgrimsvej til Santiago de Compostela. Men da hendes tilnærmelser blev afvist, gemte hun noget sølvtøj i hans rygsæk og anklagede ham for at have stjålet det. Byens overhoveder sendte ham fluks til galgen.

  Noget slukørede, må man formode, fortsatte hans forældre deres vandring til deres mål i Galicien, hvor de bad for hans liv. På deres vej hjemad passerede de igen Santo Domingo de la Calzada, hvor de til deres, må man ligeledes antage, store overraskelse, så sønnen hænge i galgen – stadig i live. Forældrene bad om nåde og hjælp hos byens overhoved, der dog netop skulle til at spise sine hønse- og hanestege, og som modsagde deres bøn med ordene:

  "Jeres søn er så død som fjerkræet på min tallerken."

  Og vupti, så rejste hønen og hanen sig fra tallerkenen, og de skulle efter sigende have sunget. Sønnens uskyld var dermed bevist, og han blev i sagens og historiens gode natur frigivet.

Dette mirakel tilskrives Santo Domingo de la Calzada, hvilket kan oversættes til den hellige Domingo af Vejen.

 

  Ind træder hønen og hanen

Siden denne mirakuløse hændelse har man i katedralen, hvis fundament skulle have rødder i 1000-tallet, holdt en hvid høne og en hvid hane i hønsehuset.

  Det nuværende bur, der findes i den del af muren, som vender mod den hellige Domingos sarkofag, skulle være opført i 1460, men allerede i 1350 skulle pave Clement VI, der på den tid holdt hof i Avignon, have nævnt, at pilgrimme burde se hønen og hanen i Santo Domingo de la Calzada.

  Og her kan man stadig se en høne og en hane, der synger, kagler og galer - måske om den hellige Domingos mirakel.

  Arbejdet med fjerkræet varetages nidkært af frivillige ved et nærliggende herberg for pilgrimme.

Der er normalt tre høns og tre haner, som skiftes til opgaven, og de bytter plads en gang hver 14. dag. I katedralens bur har de langt mere plads, de bliver bedre fodret end andet fjerkræ, og ældre høns og haner bliver heller ikke slagtet til suppegryden, men får lov til at dø en naturlig død, hvorefter de bliver behørigt begravet.

  Deres æg bliver ikke solgt, men givet til syge eller andre nødlidende i byen, og flere kyllinger er parate, afventende deres tur i hønsehuset, hvor de skal overtage pladsen fra deres forgængere, som i 1300-tallet skulle have rejst sig fra tallerkenen og sunget imod verdens uretfærdigheder.

                                                                       ----------------------------------------------------

 

                                                                                      Mirakel sker

 

  Fjäderfänas närvaro sägs vara grundat i miraklet som inträffade när en ung man hängdes på 1300-talet för stöld, berättas det. Orsaken till hans tillsynes alltför tidiga slut var att en ung kvinna ska ha förälskat sig i honom när han passerade staden med sina föräldrar under deras pilgrimsfärd längst den franska pilgrimsvägen till Santiago de Compostela. Men när den unga kvinnans närmanden avvisades gömde hon matsilver i hans ryggsäck och anklagade honom för att ha stulit det. Det fick stadens överhuvud att direkt skicka honom till galgen.

  Något förbluffade, får man lov att förmoda, fortsatte hans föräldrar vandringen till deras mål i Galicien, där de bad för sonens liv. På deras vandring hemåt passerade de återigen Santo Domingo de la Calzada, var de till deras, må man återigen förmoda, stora överraskning, såg sonen hänga i galgen – fortfarande vid liv. Föräldrarna bad om nåd och hjälp hos stadsöverhuvudet, som precis var i tagen att äta sin höns- och tuppstek, varpå han lär ha motsagt sig deras bön med orden:

  "Er son är så död som fjäderfäna på min tallrik."

  Plötsligt reste hönan och tuppen sig från tallriken och enligt sägnen lär de också ha sjungit. Därmed var sonens oskuld bevisad och i sakens och historiens goda natur frigavs han.

Detta mirakel tillskrivs Santo Domingo de la Calzada, vilket kan översättas till den heliga Domingo av Vägen.

 

  In träder hönan och tuppen

  Sedan denna mirakulösa händelse har man haft en vit höna och en vit tupp i hönshuset i katedralen, vars fundament skulle ha rötter i 1000-talet.

  Den nuvarande buren, som finns i den del av väggen som vetter mot den heliga Domingos sarkofag, ska ha byggts 1460, men redan 1350 ska påve Clement VI, som på den tiden höll hov i Avignon, ha sagt att alla pilgrimer borde se hönan och tuppen i Santo Domingo de la Calzada.

  Och här kan man alltså fortfarande se en höna och en tupp som sjunger, kacklar och gal – kanske om den heliga Domingos mirakel.

  Arbetet med fjäderfäna fullföljs till punkt och pricka av frivilliga vid ett närliggande härbärge för pilgrimer.

  Vanligtvis är det tre höns och tre tuppar som turas om med uppgiften och de byter plats en gång var 14:e dag. I katedralens bur har de mycket mer plats och blir bättre utfodrade än andra fjäderfä och äldre höns och tuppar går inte heller till slakt för att sluta i en gryta. Istället får de lov att dö en naturlig död varefter de får en ordentlig begravning. Deras ägg säljs inte, utan ges till sjuka eller andra i nöd i staden och flera kycklingar står i beredskap och väntar på deras tur på att få överta platsen efter sina föregångare, som på 1300-talet skulle ha rest sig från tallrikarna och sjungit mot världens orättvisor.

                                                                       ----------------------------------------------------

  

                                                            Hvor kommer så disse hønene inn i bildet?

 

  Jo, historien er den at han møtte en tysk pilegrims familie en gang som overnattet hos ham. En tjenestepike på hospitset forsøkte å forføre ekteparets sønn. Hun ble avvist av gutten og i et raserianfall stjal hun et sølvkrus og la den i bagasjen til den unge gutten. Gutten ble tatt med sølvkruset og dømt for tyveri. Dommen var henging, og hengt ble han utenfor bymurene. Foreldrene kom helt nedslått til Santo Domingo og fortalt hva som hadde skjedd. Santo Domingo sa da at gutten levde selv om gutten hang der i galgen. De gikk til byfogden for å få kroppen ned fra galgen og sa at gutten fortsatt var i live. Byfogden, som satt tilbords og skulle til å begynne å spise to nystekte høner, utbrøt at dersom gutten var i livet så var det et mirakel. Hvis så var tilfelle ba han Santo Domingo også gi de stekte hønene nytt liv. Som sagt, så gjort. Hønene sto opp og fløy bort. Sønnen ble også forent med sine foreldre igjen. For å vise at denne fortellingen er helt sann, har de i hundrevis av år etterpå hatt  to levende høner i Santo Domingo Kirken.

                                                                             ----------------------------------------------------

 

                                                                     Ďaleko známejšia je ale iná legenda

 

  Do velebného zpěvu se mísí kokrhání kohouta, který se svou družkou bílou slepicí je umístěn v ozdobné kleci uvnitř kostela. Mají připomínat zázrak, který se udál už ve 14.století, kdy mladý německý poutník byl pro krádež neprávem odsouzen k smrti. Když jeho rodiče ohlašovali soudci, že jejich nevinný syn stále na šibenici žije, dostalo se jim odpovědi: „Váš syn je tak živ jako pečený kohout a slepice, které mám na stole.“ V tom okamžení začali kohout i slepice kdákat. A jejich potomci kdákají dodnes na připomínku zázraku, který se připisuje sv.Dominikovi.

                                                       --------------

  Ďaleko známejšia je ale iná legenda. Tá, ktorá vysvetľuje prítomnosť dvoch živých kohútov v sklenenej klietke, priamo v katedrále. V podstate úplne prvú vec, ktorú si každý určite všimne. Vraj sa to stalo v 14. storočí... Nemecká rodina, otec, matka a syn, došli do Santo Domingo ako pútnici na spoločnej ceste do Compostely. Ubytovali sa v jednom z miestných domov, lenže na druhý deň je syn obvinený z krádeže strieborného pohára, ktorý mu však do batohu nastrčila nahnevaná dcéra domovníka, ako odplatu, že ju večer v predchádzajúci deň mládenec odmietol.

 

  Pohár sa ale v batohu skutočne našiel, chalan bol odsúdený a následne aj obesený. Keď sa ale po niekoľkých dňoch rodičia na miesto vrátili, syna našli živého. Niektorí tvrdia, že vďaka sv. Domingovi, zakladateľovi mesta, ktorého medzitým kanonizovali. Iní tvrdia, že v 14. storočí len nedokázali správne rozoznať stav bezvedomia a považovali to za smrť.

 

  V každom prípade, rodičia bežali za starostom a súdcom v jednom, ktorý si práve pochutnával na dvoch pečených kohútoch. Nariekanie a presviedčanie rodičov, že ich syn je živý, že sa stal zázrak, ho rozhnevalo natoľko, že len pre seba zamrmlal: "Nezmysel, je rovnako mŕtvy, ako tie dva kohúty, čo mám na stole!".

 

  Legenda hovorí, že hneď nato sa hrniec otvoril, oba kohúty vyskočili na stôl a s hlukom im vlastným odleteli. Sám starosta to prehlásil za zázrak, vydal rozkaz mládenca oslobodiť a zbavil ho obvinenia.

 

  A vraj dodnes, keď Španiel počuje slová "Santo Domingo de la Calzada", pohotovo vetu dokonči so slovami: "donde cantó la gallina después de asada".

 (Santo Domingo de la Calzada, kde sliepka spievala potom, čo bola upečená.)

                                                                          ----------------------------------------------------

                                    

                                                                     Santo Domingo de la Calzada cud

 

  Santo Domingo de la Calzada to miasteczko, gdzie przydarzył się tak zwany kurzy cud i dlatego do dziś w kościele mieszkają kury. Na trasie do Santiago zdarzyło się kilka cudów. Jeden bardzo krwawy. W porównaniu z nim kurzy cud jest piękną średniowieczną bajką.  Pewna niemiecka rodzina pielgrzymów przybyła tu aż z Xanten. Młody pielgrzym spodobał się pięknej córce oberżysty, ale ponieważ odrzucił jej zaloty, panna wymyśliła prostą ale skuteczną zemstę – schowała w jego tobołku srebrny puchar należący do taty. Młodego chłopaka złapano, a ponieważ jego wina była, zdawałoby się, bezsprzeczna, został osądzony i skazany na śmierć przez powieszenie. Jego rodzice z ciężkim sercem poszli dalej, a gdy już wracali do domu, z miejsca kaźni zawołał do nich ich syn. Opowiedział im, że wcale nie umarł, bo święty Jakub go podtrzymywał i karmił. Mama i Tata popędzili do sędziego, a był to ten sam człowiek, który skazał ich syna. Pożywiał się był właśnie pieczonymi kurczakami. Na wniosek o uwolnienie chłopaka odpowiedział, że to bajki, a ich syn jest tak samo nieżywy jak te kury na jego talerzu. No i patrzcie państwo, kury ożyły. Chłopaka odcięto z szubienicy, dziewczynę powieszono. A kury do dziś mieszkają w kościele.

                                                                          ----------------------------------------------------

 

                                                                                  чуде Санто Доминго

 

  Несколько курей находящихся в церкви напоминают о чуде Санто Доминго. В 16 в. немецкий пилигрим Гугонель и его родители совершая паломничество остановились в Санто Доминго. Когда юноша отверг притязания хозяйской дочери, та обвинила его в воровстве. Молодого человека приговорили к смерти через повешение. На обратном пути родители увидели своего сына на висельнике, но живым. Когда они доложили об этом судье, который в это время обедал, тот сказал: "Ваш сын мертв, как мои жареные куры на этой тарелке". Еще во время разговора куры с громким кудахтаньем вскочили с его тарелки. Судьи этого города как напоминание о случившемся долго носили веревку вокруг шеи, позже она была заменена более удобной лентой. Кстати кур меняют каждый 21 день.

                                                                           ----------------------------------------------------

 

                                                                   A kakas, tyuk es az akasztokotel story

 

  A 14. században egy német család Santiago felé tartott. Útközben megpihentek Santo Domingo de la Calzada fogadójában. A fogadós leányának megtetszett a fiatal legény, s arra kérte, háljanak együtt. A legény azonban nem volt hajlandó erre. Akkor a leány haragjában egy értékes kelyhet csempészett a legény batyujába. Másnap szólt a bírónak, hogy a zarándokok elloptak tõlük egy kelyhet. Az ifjú zarándoknál megtalálták a bizonyítékot, s bárhogy is hangoztatta ártatlanságát, felakasztották. Szülei továbbmentek Santiago felé. Hazafelé tartva ismét megálltak Santo Domingo de la Calzadában, s azt látták, hogy fiuk az akasztófán még mindig életben van. Elmentek a bíróhoz, aki éppen ebédelt, egy sült tyúk és egy kakas volt a tányérján. Azt felelte a bíró: - Akkor hiszem el, hogy a fiú nem halt meg, ha ez a kakas és a tyúk életre kel! - A baromfiak életre keltek, kinõttek a tollaik, s kiugrottak a tányérból. Ez a csoda Szent Jakab közbenjárására történt. Ennek emlékére a templomban, egy gótikus tyúkketrecben, mindmáig tartanak egy tyúkot és egy kakast (meg most van kiscsibe is). A bírónak és utódainak pedig évszázadokon át kötelet kellett viselniük a nyakukban. (ma mar egy szallag helyettesiti ezt egyebkent)

                                                                             ----------------------------------------------------

 

                        

                                                                            ----------------------------------------------------

    

  retour à Q.Culture Histoire

              Le pendu dépendu 1  

              Le pendu dépendu 3. études locales

              Le pendu dépendu 4. études générales

  

delhommeb at wanadoo.fr - 04/05/2015